Jag kan inte minnas mitt barnrum så jag ska skriva om mitt drömbarnrum – åtminstone så som jag kan föreställa mig det. Från alla fem sinnens perspektiv, här är mitt drömbarnrum. Från ett synperspektiv skulle mitt drömbarnsrum ha röda och grova väggar. På en sida skulle det ha en affisch med en 1979 Ferrari - den bästa som kom och den bästa som världen har sett. På en annan sida skulle det sitta en annan affisch av Clarence Darrow eller Thurgood Marshall – mina största idoler – ovanför en annan affisch med en olympisk brottare, kanske Dan Gable eller Aleksandr Karelin. Affischerna skulle vara de enda saker som är glada. Jag gillar grova texturer – när jag rör vid dem vill jag kunna känna materialet. 
Från ett beröringsperspektiv skulle rummet inte ha något av läder för att jag avskyr känslan av jämnhet som kommer från döda djur. Skarpa linjer – inte skarpa objekt såklart, för att jag är ett barn och det är farligt för barn att ha vassa objekt. Inget av fjäder – men något borstigt istället. 
Från ett hörselperspektiv skulle jag lyssna på lockande musik – Wagner eller Beethoven, inte Mozart. Jag kan lyssna på en ouvertyr från Tristan och Isolde för alltid, utan stopp. Musiken inspirerar rörelse, ångest och förtvivlan.Som lukt föreställer jag mig lukten av trä. Den vedartade lukten av ek som är kraftig, ren och tydlig.
